I en längre artikel i Lantmannahem den 22/9 1932 utvecklar min morfars far det vi idag kallar viltvård. Artikeln kallades med den tidens språkbruk Jaktvård och viltskydd. Som ni kommer att se är anslaget mycket modernt. Man kan se det som en föraning av den lagstiftning som klubbas igenom några år senare. Jag har valt att återge hela artikeln samt dela upp den i flera delar.
____________________
Jaktvård och viltskydd
Få saker torde vara mera ägnade att glädja naturmannen, än det växande intresset för naturskydd. Å andra sidan har väl aldrig förut naturen och enkannerligen då det vilda varit i större behov av omvårdnad än i våra dagar. Den uppfattningen börjar allt mera göra sig gällande, att åtgärder, utöver dem som lagen föreskriver, måste vidtagas till vildnadens skydd. Jaktvårdsföreningarna ha härvidlag gjort mycket gott, och deras idéer synas finna förståelse bland den stora allmänheten.
De åtgärder, som lämpligen kunna komma tll viltets och jaktens fromma äro:
Åstadkommande av bättre naturliga skyddsmöjligheter i terrängen för villebråd och fågelliv,
skärpt jaktbevakning och efterhållande av skadedjur,
hjälpfodring av villebråd under särskilt kritiska årstider,
reglerad beskattning av det vilda.
På smärre backar intill åkrar bör man tillåta uppkomsten av enbusk-, hagtorn- och sl¨nsnår. Då är det tillräckligt, om de upptaga en areal av endast några ar här och var, behöva de ej på minsta sätt inkräkta på betesmarkerna. Enbär och björkknopp utgör en omtyckt föda för orren, som trivs förträffligt i hagmarker, där det finnes gott om enbuskar. Enbusken lämnar både föda och skydd.
Den allmänt gängse tron, att odlingarnas utbrdning inverkar skadligt på det matnyttiga vilda, är i det hela oriktigt. Ett flertal villebrådsarter såsom hare, orre, rapphöna och rådjur, gynnas av kulturen under förutsättning att djuren icke genom utrotande av all buskvegetation såväl intill fälten som i skogs- och hagmarker behövas varje möjlighet att finna skydd. Ett enkelt sätt att åstadkomma snårvegetation är genom nedklippning av granbuskar till lagom höjd.
Vid gallring i skogen bör underväxten behållas så tät som möjlgit i skogsbryn samt vid mossar och kärr. Ihåliga träd bör ej fällas. De äro nämligen utmärkta häckplatser för ett flertal fåglar. Att sådana träd skola aktas som utgöra boplats för örn, glada, fiskgjuse, häger eller andra sällsynta fågelarter, behöver knappast påpekas. Uppsättandet av fågelholkar för såväl småfåglar som ugglor, skrak och knipa rekommenderas på det livligaste. Då det vilda måste ha tillgång till vatten, bör man tillse att vid skogsdikningar djurens vattningsplatser ej i onödan förstörs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar