NVs föreslagna förvaltningsplaner för stora rovdjur kritiseras från många håll

Naturvårdsverkets förvaltningsplaner för stora rovdjur kritiseras hårt i remissvaren från flera stora intressegrupper som brukar skog och mark.

Svenska Jägareförbundet är hård i sin kritik som spänner över många sidor. T.ex. skriver man:

I Bernkonventionens rekommendation nr 59 (1997) anges riktlinjer för hur en förvaltningsplan för vilda djur bör utformas. Förbundet kan inte se att de föreliggande planerna utformats med denna som grund. Särskilt processen att ta fram planen med tillhörande förankring samt analysen av socioekonomiska konsekvenser är under all kritik. De konsekvensanalyser samt socioekonomiska hänsyn som är en helt central och nödvändig del av en förvaltningsplan har helt utelämnats eller gjorts ofullständiga. Utan detta beslutsunderlag blir det mycket svårt att göra korrekta och faktabaserade förvaltningsplaner.

Jägarnas riksförbund är också kritiska, men jag har inte läst deras svar, bara en kort artikel om det. Detta lär stå:

Det är JRFs uppfattning att verkets förvaltningsplaner uteslutande bygger på riksdagens beslut kring nationella mål och baseras på ofullständiga konsekvensanalyser, antaganden och osäkra inventeringar och därmed inte är acceptabla och genomförbara. Planerna prioriterar i huvudsak rovdjurens väl och ve utan hänsyn till det totala rovdjurstrycket regionalt eller till de problem som drabbar enskilda personer och glesbygdsnäringar.

SVEAskog, Bergvik skog och Skogsindustrierna har lämnat ett gemensamt svar. Kanske hade man kunnat förvänta sig att skogsnäringen skulle jubla över ett högre predatortryck på hjortdjur som gör åverkan på skog, men riktigt så lätt är det inte. I remissvaret står t.ex.:

Ett uppenbart behov finns av regionala/länsvisa maximinivåer som föreslås kunna gälla även om den nationella miniminivån eller miniminivån på rovdjursförvaltningsområdet inte är nådd. En sådan prioritetsordning är viktig för att minska de problem som rovdjuren skapar lokalt. Detta skulle i sin tur medverka till att minska konflikterna kring rovdjuren eftersom dessa alltid har sitt ursprung i de problem som uppstår lokalt till följd av nationellt satta mål. Om adaptivitet endast tillämpas i ett nationellt perspektiv, upplever inte de som lever och verkar på landsbygden att förvaltningen är adaptiv. Därmed förlorar förvaltningsmetoden i legitimitet hos dem som lever i områden med rovdjur.

Sametingets remissvar är långt, det spänner över 20 sidor. Efter att ha ögnat igenom svaret uppfattar jag den centrala kritiken som att det totala rovdjurstrycket är det som måste ligga i fokus, istället för att hantera de olika stora rovdjuren art för art.

Svenska Kennelklubben är också dem kritiska.

SKK reagerar starkt på att de föreslagna förvaltningsplanerna helt saknar en
socioekonomisk bedömning, samt hur de skulle påverka övriga viltstammar.

vidare

SKK kan konstatera att de av våra medlemmar som är jägare anser att ett regionalt och
lokalt inflytande är helt avgörande för att skapa avsedd acceptans för våra stora rovdjur.
Den allmänna uppfattningen är att ett sådant inflytande helt kommit i skymundan när
ansvariga politiker och myndigheter försökt, eller möjligen negligerat att implementera
riksdagens beslut från både 2001 och 2009.

De av SKKs medlemmar som är direkt berörda av de stora rovdjuren känner sig
provocerade av att regeringens beslut 2009 medfört att organisationen av
viltförvaltningsdelegationerna endast i undantagsfall fungerat, genom att politiker och
ansvariga myndigheter i det närmaste helt bortsett från beslut och utfästelser om ett
regionalt och lokalt inflytande.

vidare

Det torde heller inte vara okänt för NV att flertalet av de människor som lever och har
sin näring i de delar av Sverige som bär den övervägande delen av våra stora rovdjur,
anser att Sveriges rovdjurspolitik sedan länge har havererat och SKK vill uttrycka sin
direkta oro för att om remitterat förslag leder till ett oreserverat beslut, så kommer
denna uppfattning att bibehållas.

Tja. Vad skall man säga? Organisationer som tillsammans representerar över en halv miljon människor som i många fall direkt berörs av förvaltningsplanterna är kritiska. Och kritiken är delvis genomgående - att det inte gjorts någon socioekonomisk bedömning, att förvaltningsplanerna är otydliga och svårimplementerade!