Som jag garanterat nämnt tidigare så var Bilbo en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Det var en bok som gjorde djupt intryck på mig på många sätt. Ett väldigt tydligt sätt ser man fortfarande i mitt vänstra lår....
Det var en vanlig dag. Mitt i sommaren. Jag hämtade min stora kniv (Loranga & Masarin hade garanterat kallat den för "krigkniv"). Jag gick upp i berget och till den lilla vindpinade tallskogen. För mina ögon förvandlades de lägsta grenarna till stora mörka vättar. Kniven i min hand blev till Sting. Jag satte igång att hacka och hugga ner vättarna som omgav mig. Allt gick bra, men där stod storvätten.
Jag höjde det lilla svärdet. Svingade mot vättens hals. Huvudet flög lätt av, det måste varit en glipa i rustningen. Svärdets bana fortsatte....
....en svidande värme.....
....och kniven satt djupt in i mitt vänstra lår. Omkring mig såg jag massakrerade tallgrenar. Mitt ben kändes varmt. Jag tittade ner och såg hur byxan snabbt färgades röd. Jag hittade en näsduk i fickan som jag tryckte mot såret. Stoppade kniven i skidan och började linka hem. Jag minns hur läskigt det kippande ljudet från skon lät. Den var fylld med blod när jag väl kom hem.
Ett halvdussin stygn blev det när farsan fått iväg mig till akuten inne i stan. Och antagligen en stelkrampsspruta, men det minns jag inte riktigt. Kniven fick jag mot alla odds behålla. Efter 10 dagar satte jag mig på toalocket och tog själv bort stygnen med hjälp av en tvättad nagelsax och en pincett.
Sånt hände mig sommaren när jag var 11. Minns ni något som hände er?
Oj vilket minne och vilken fantasi :))
SvaraRaderaDet blir lixom lite svårt att glömma det hela med tanke på mitt lår....
Radera