Polisen, vapen och vapenlicenser

För ett par veckor sedan nåddes vi att nyheten att ännu en vapenaffär gått i konkurs. Att orsaken var den ohållbara situation som polisens saktvärdiga vapenlicenshantering orsakar är inte förvånande. Att sälja en vara me ninte kunna ta betalt förrän efter kanske 20 veckor tynger på resurserna, särskilt som hyllorna i butiken blir tomma om handlaren redan ligger på den maximala mängd vapen som får förvaras i lokalen. Då måste det sålda ut för att ge plats åt nya vapen som kan säljas. Vapenhandlarna har påpekat detta om och om igen, kanske är det även en fråga för näringsdepartementet. Det är definitivt ett landsbygdsproblem eftersom många av de butiker som fått slå igen låg på landsbygden. De senaste exemplen är Småländska vapen och Jaktia i Karlskrona. SVT har ett ganska bra inslag om detta, tyvärr gock det inte att bädda in. Problemets orsak: Polisens vapenlicenshandläggning.

Polisen har haft i uppgift av regeringen att redovisa varför man under flera år (även före vapenamnestin som brukar framhållas som orsak till licensproblemen) inte förmått hålla sig inom de tider förvaltningslagen anger vad gäller handläggning av vapenlicenser. Härom dagen presenterades den rapporten. Dels innehåller den samma haranger och bortförklaringar som tidigare givits till JO när de granskat och kritiserat Polisens vapenlicenshantering. Svensk Jakt refererar:

Exempel på vilka förklaringar som förs fram är ofullständigt ifyllda ansökningar, nytt IT-system, polisens omorganisation, arbete med vapenamnestin, underbemanning på enheterna, med mera

I uppdraget till Polisen ingick att redovisa kvalitetssäkrade uppgifter kring vapenlicenshandläggningen, detta gick såklart inte. Ledaren i Enköpingsposten (även i NWT) :

När Polisen 2014 redovisade statistik om utvecklingen av handläggningstider för vapentillstånd var den inte ”tillförlitlig och kvalitetssäkrad”. Regeringen fann sig därför nödgad att uttryckligt specificera denna självklarhet inför rapporten om 2015. När Polisen nu skulle redovisa statistik igen meddelade myndigheten genom Thorsell att ”Myndigheten bedömer det inte möjligt att ur historiska data erhålla relevanta jämförelsetal för hur handläggningstiderna förändrats under de senaste åren”. I klarspråk innebär det att myndigheten vägrar att ge regeringen de uppgifter den begär. Gruppen som tidigare har visat förakt för svenska lagar ser sig nu heller inte bundna av regeringen.

För att komma till rätta med saker och ting så tänker Polisen inrätta en särskild enhet som skall lista vilka vapen som är godkända. Svensk Jakt refererar:

Huruvida vapnet är lämpligt för ändamålet som den sökanden anger beskrivs som ett särskilt problem. I rapporten sägs att vapenutvecklingen gör att det blir allt svårare att avgöra ett skjutvapens lämplighet. Antalet vapenmodeller är stort och hela tiden kommer nya vapen med ny design och kaliber.Lösningen är att polisen inrättar en särskilt referensgrupp på nationell nivå. Gruppen ska ha specialistkunskaper och sammanställa information om vapnen i en databas som redan i vår ska göras tillgänglig för samtliga vapenhandläggare. Vilka som ska ingå i gruppen nämns inte i rapporten, men man konstaterar att ett problem har varit att Naturvårdsverket och Jägareförbundet som tidigare yttrat sig i sådana frågor inte alltid varit överens. Dessutom noteras att Jägareförbundet fortsättningsvis inte kommer att yttra sig i enskilda ärenden angående ett vapens lämplighet.

Detta är lite intressant. Jägareförbundet har nu anammat en ny vapenpolicy som ersätter en tidigare policy som jag i mångt och mycket ansåg vara ålderdomlig. Effekten blev att Jägareförbundet inte kommer att uttala sig om vapentyper. Nu tycker jag personligen att Polisen resonerar fel i citatet ovan. När Jägareförbundet och Naturvårdsverket har avvikande åsikter så är det Naturvårdsverket som ansvarsmyndighet som faktiskt har tolknignsföreträde. Det ÄR deras tolkning som skall gälla hur illa polisen än tycker om den. Sedan är jag medveten om att det finns exemepl där man kan tycka att Naturvårdsverket tänker och resonerar fel, men det är i alla fall de som skall ha sista ordet. Inte polisen. Risken med det nya listsystemet är att polisens licensgivning blir än mer restriktiv, delvis i strid med gällande regelverk. Redan nu är Polisens licenshantering regelvidrig, Polisinspektör Niklas Tuvesson vid lokalpolisområde Sollentuna skrev en tung debattartikel i SvD härom sistens:

Det finns sedan länge en föreställning bland tjänstemän på Polismyndigheten (tidigare inom RPS) att det är ett självändamål att förhindra jägare och skyttar att inneha skjutvapen. Detta fortgår trots att Bengt Svensson under sin tid som rikspolischef uttryckligen sagt att något sådant uppdrag inte finns. Kunskaperna om vapen är också begränsade på tillståndsenheterna och på vapenavdelningen. Det märks på de berättelser jag fått höra.
Vi poliser som arbetar ute i samhället vet att legala vapen inte är något stort problem, det visar också forskningen liksom Rikskriminalens och Brottsförebyggande rådets utredningar. Vi skall inte heller glömma att de legala vapenägarna sannolikt hör till de mest laglydiga grupperna i samhället.
Därför skall polisen inte behandla skyttar eller jägare som potentiella brottslingar. Alla sökande av ett tillstånd hos någon svensk myndighet, i synnerhet hos polismyndigheten, måste ovillkorligen behandlas respektfullt. Myndigheten skall hjälpa den som är laglydig och som söker tillstånd att inneha vapen i enlighet med svensk lag. Inte försöka stjälpa med hänvisning till egenpåhittade regler.

Detta är tung kritik från de egna leden. Att vapenlicenshanteringen blivit ett stort problem är inte bra. Problemets orsak: egna åsikter/agendor och nonchalans för gällande lag och regler bland en handfull höga tjänstemän inom Polismyndigheten.