Med en vorsteh och ett fullt vapenskåp är man glad alla veckans dagar!

torsdag 12 september 2013

En lögnaktig och jakthatande journalist

Jag läste den när den publicerades men tappade bort länken. Jakt och Jägares kommentar fick mig att hitta tillbaka till den. Det är Jens Ganmans krönika i ÖP den 9 september jag tänker på...

Krönikan dryper av jakthat och allmänt förakt för jägarkåren som sådan. Jag väljer att citera några rader och kommentera dem:
Ni kan det gamla ordspråket om att hunden är människans bästa vän?
Det stämmer - och speciellt om hösten - och SPECIELLT under älgjakten då detta praktiska bruksföremål (jakthunden) plockas fram och används. Oavsett i vilken form jycken råkar vara i. Jakthundar har ju den märkliga egenskapen att de går att träna upp i rekordform på bara nån vecka. 
Två stycken in i krönikan och allt är redan fel. Jag vet inte vad Ganman känner för jägare och jakthundar men de jakthundsägare jag känner lägger stor möda på att ge hunden en återhämtningsperiod på våren för att sedan successivt träna hunden till fysiskt topptrim under sommaren. Även en tid då man försöker åtgärda det som inte varit så lyckat under den gågna säsongen, kanske dressyr och lydnand, kanske spår.....
Och hungriga hundar jagar bäst, så är det förstås också.
De kanske inte jagar bäst, men de slipper risken att drabbas av magsäcksomvridning vilket bara kan ske om de jagar efter att nyligen ha ätit. Så av ren och skär hänsyn till hunden skall man jaga med hungrig hund.
Själva hundgården ska för det första vara så liten som möjligt. Den ska helst stå på en myggig plats, städas från bajs högst en gång i kvartalet och ju mindre interaktion en jakthund har med andra hundar (och människor) desto bättre är det. Jag kan ha fel, men sunda förnuftet säger att det är så. 
Det finns regler för hur stor hundgården skall vara. De jägare jag känner följer dessa.
Den man älskar agar man (det står t.o.m. i bibeln).
Få jakthundar går att fostra med "köttbullelydnad", men någon vikingatida fostran av hundar sker inte i sverige (ca 30% av hundarna i vikingastaden Hedeby bar spår av misshandel med påk). 
Jag känner många jägare och de allra flesta behandlar sina hundar som familjemedlemmar.
Ja, så ser många jägare jag känner också på sina hundar.  Så varför Jens några rader senare går över till att påstå följande blir för mig helt oförståeligt:
Kort sagt: en jakthund är en sak. Varken mer eller mindre.
Det finns dock undantag från denna regel och det är om hunden blir tagen av vargen. Då är det en fruktansvärd förlust. En kär vän som försvinner. Nästan en familjetragedi. Inte om hunden blir skjuten av en jägare, eller påkörd i samband med jakten, men om det är en varg... ajaj... då jädrar.
Nu är han ute och cyklar igen. Varje förlust av en jakthund är en katastrof. Det vet alla som har förlorat eller känner någon som förlorat en jakthund. Det är ingen skillnad i fråga om sorg, däremot blir frustrationen så mycket större. Och förklaringen till detta är just den som Jens lyfter fram (men i annat syfte):
Försäkringsbolaget Agria och Viltskadecenter rapporterar att vargen tar i genomsnitt 42 jakthundar per år. Trafiken 822. Medan 25 stycken vådaskjuts och 81 drunknar. 
Det finns idag ungefär 500 vargar i Sverige (då har jag räknat in årets valpar), av dessa tar alltså i snitt var 11:e en hund. Det finns 4,5 miljoner bilar i Sverige. Av dessa kör var 5100:e på en jakthund. Det löses lite drygt 300.000 jaktkort årligen i sverige, vilket innebär att var 12000:e aktiv jägare vådaskjuter en hund. Det är lite skillnad i risk. Men det bryr sig inte Jens om, för hans drivkraft är hatet mot jakten och en vilja att få jägare att framstå i dålig dager. Och för att göra det spelar sanningen och nyanserna ingen roll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar